En zoo för kändisar var en tanke som flög genom mitt huvud när jag 1998 besökte bokmässan i Göteborg för första gången sedan den flyttade in i sina nuvarande lokaler. Tidigare höll den till i konserthuset vid Götaplatsen i Göteborg, vilket nog inte så många känner till.

Även på den tiden fanns kändisar. När jag var där 1971 stötte jag bland andra ihop med Elisabet Hermodsson från Uppsala, som läste en oförglömlig dikt om hur hon väntade på telefon från en man (utan att våga ringa själv, vilket var opassande på den tiden), och Per Gahrton som då ännu inte hade startat miljöpartiet. Båda fick information om min då nyutkomna bok Vägen ut eller Det grymma manssamhället, som jag puffade för under mässan.
Sedan den blygsamma starten vid Götaplatsen har bokmässan svällt ut kolossalt och med det ”högviltet”. Som djuren i en zoo satt de uppradade för beskådande i sina montrar, Lasse Berghagen, Jerzy Einhorn, Carina Burman, P C Jerzild och många fler. Framför varje litet bås stod en klunga nyfikna, som lyssnade och inte minst tittade. Det var som en jättelik TV med alla kanalerna på samtidigt.
Måste man vara kändis för att sälja en bok? Och vilket är viktigast kändiskapet eller de litterära kvaliteterna? Många gånger undrar man när man ser vissa kändisars klena alster. Frågan är också vilket som kommer först i kronologin, kändiskapet eller författarskapet? Det sunda vore väl att kändiskapet kom som en följd av författarskapet. Men tyvärr är det ibland tvärtom.
Den här gången puffade jag för min nyutkomna bok Ljusets barn i mörkrets våld. Under de snart 30 år som gått sedan det första mässbesöket har jag inte blivit kändis. Men jag har kanske något som är viktigare än kändiskap, en outrotlig optimism och framtidstro.
Mariann Andersson

Detta skrev jag efter att ha besökt bokmässan i Göteborg 1998. Tyvärr har jag inte gjort någon rapport från senare besök, då jag själv varit utställare. Men intrycket är oförändrat, om än attraktionerna i zoo förändrats en aning. På senare tid dominerar Jan Guillo och Liza Marklund som var och en kacklar efter sin näbb. Det är samma kommersiella spektakel nu som då. "Kulturen" i förförisk förpackning säljs ut av storkapitalet. Andra får knappast en syl i vädret. Och allting är förbannat dyrt.

Mariann Andersson

ALIDA BOK