En zoo för kändisar var en tanke som flög genom mitt huvud när jag 1998 besökte bokmässan i Göteborg för första gången sedan den flyttade in i sina nuvarande lokaler. Tidigare höll den till i konserthuset vid Götaplatsen i Göteborg, vilket nog inte så många känner till.

Även på den tiden fanns kändisar. När jag var där 1971 stötte jag bland andra ihop med Elisabet Hermodsson från Uppsala, som läste en oförglömlig dikt om hur hon väntade på telefon från en man (utan att våga ringa själv, vilket var opassande på den tiden), och Per Gahrton som då ännu inte hade startat miljöpartiet. Båda fick information om min då nyutkomna bok Vägen ut eller Det grymma manssamhället, som jag puffade för under mässan.
Sedan den blygsamma starten vid Götaplatsen har bokmässan svällt ut kolossalt och med det ”högviltet”. Som djuren i en zoo satt de uppradade för beskådande i sina montrar, Lasse Berghagen, Jerzy Einhorn, Carina Burman, P C Jerzild och många fler. Framför varje litet bås stod en klunga nyfikna, som lyssnade och inte minst tittade. Det var som en jättelik TV med alla kanalerna på samtidigt.
Måste man vara kändis för att sälja en bok? Och vilket är viktigast kändiskapet eller de litterära kvaliteterna? Många gånger undrar man när man ser vissa kändisars klena alster. Frågan är också vilket som kommer först i kronologin, kändiskapet eller författarskapet? Det sunda vore väl att kändiskapet kom som en följd av författarskapet. Men tyvärr är det ibland tvärtom.
Den här gången puffade jag för min nyutkomna bok Ljusets barn i mörkrets våld. Under de snart 30 år som gått sedan det första mässbesöket har jag inte blivit kändis. Men jag har kanske något som är viktigare än kändiskap, en outrotlig optimism och framtidstro.
Mariann Andersson

Detta skrev jag efter att ha besökt bokmässan i Göteborg 1998. Tyvärr har jag inte gjort någon rapport från senare besök, då jag själv varit utställare. Men intrycket är oförändrat, om än attraktionerna i zoo förändrats en aning. På senare tid dominerar Jan Guillo och Liza Marklund som var och en kacklar efter sin näbb. Det är samma kommersiella spektakel nu som då. "Kulturen" i förförisk förpackning säljs ut av storkapitalet. Andra får knappast en syl i vädret. Och allting är förbannat dyrt.

Mariann Andersson

ALIDA BOK

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Litterär Kardemumma på Stadsbiblioteket i Uppsala Det klingade vackert både på svenska och arabiska, när bibliotekarien Krister Gustavsson och skalden Jasim Mohamed läste dikter vid en litterär afton på Kafe Kardemumma vid Stadsbiblioteket i...

Fadime Sahindal var en modig kämpe för demokrati och rättvisa, inte bara för sig själv. Hon var medveten om riskerna och ville vara en förebild som inspirerade andra. För åtta år sedan mördades Fadime Sahindal av sin far i Uppsala. Vänsterparti...

SIMON ANDERSEN, Stockholm, f.1980 Utan titel II Blandteknik på duk Jag var på Liljevalchs Vårsalong häromdagen. Blev glatt överraskad. Jag hade väl inte väntat mig så mycket eftersom jag inte varit särskilt imponerad av de senaste årens s...

Wanja Lundby-Wedin tog sig fram inom den manschauvinistiska LO-organisationen. Hon använder nu ett typiskt kvinnligt knep för att rädda sig ur en knipa i männens värld: Hon gör sig dummare än hon är. Det behövs verkligen inte. Inom LO uppskattas Wanj...

Victoria! Jag är besviken. Varför förblir du inte en ogift, fri och självständig kvinna. Barn kan du ju skaffa ändå. Jag travesterar här den berömda Frihetsdikten skriven av biskop Tomas på 1400-talet:  Frihet är det bästa ting som sökas kan al...